morgonpromenaden

lite av hur man arbetar i Myanmar. 

älskar den brittiska arkitekturen i denna stad. 

fann en kyrka som jag aldrig
 tidigare noterat ursprunget på

men lite stolt blir man ändå. här är den.
direkt från uppsala. 

this is not food, this is soup.

Gårdagen bjöd på girlpowernight out med en touch av kulturkrockar. Dock en riktigt lyckad sådan om jag får säga det själv. 

från v. med start hos Maria: Chitzan, Ii-Ii, Agnes, Catheliyn, Tulantes syrra, Tulnate, Thiang

älskar mixen av soppa och kaffe. 

Agnes och jag hade hängt med Cathliyn (ameriska småstadstjej från östra sidan, typ Connecicut, som råkar vara en expacts i vår åldersgrupp. Som för övrigt också jobbar på en burmesisk NGO som enda västerlänning, och dagligen får dra stora lass av både arbete och kulturkrockar. Att tillägga på plussidan är att hon istället får göra projekt vart än i landet hon känner för och det ger henne en hel del lyxiga reseförmåner.) hela dagen som inte varit särskildt arbetsam. Det blev lunch med hennes kollektivare Jimmy och med vår Maria, det dracks häftiga teblandning med kulor på ett inneställe och biljard spelades på 50St. Om än utan större framgång så det övergick i slutändan mot pilkastning för att smashas ut av några omgångar UNO. Och kontentan av det blev att hon följde med på vår tjejkväll.  

Thiang, Tulante, Ii-Ii hade även de utökat sin grupp med två nya själar. Eller nya och nya, Chitzan har hängt med lite över allt men jag räknar inte riktigt henne som gruppen eftersom hon bor ute hos William och inte i skolan. Där med är hon inte lika lättillgenglig även om hon socialt är det. Och sen var det Tulantes syster, ett helt nytt ansikte utan engelsk tillgång. 

jag vet att kvallen suger men det blir iPhone i ett nötskal den här kvällen.

Vi käkade extremt mycket nudlar på ett ställe och efter ett antal krångliga beställningar med vegetariskt hit och inga kryddor dit fick servetricen någorlunda ihop det. Även om hon fick rota fram vad hon hade i glasväg och vissa mål mat kom lite sent. Insåg även dela hade varit värt och att det är dags att sluta fega på burmesiska menyer. Blir alltid ett slag i magen när jag provar någon av de andras mat för den är såååå god. Kulturkrocksteaserna under middagen blir hur tjejerna aldrig frågar Cathliyn någonting direkt utan allt får gå genom mig som sitter jämte. Möjligen lite rätt fram att pekade det men tror att det togs rätt. 

Vi satsade på kaffe till efterrätt. Gick till ett annat inneställe fast burmesiskt vid namn KSS, och en massa röda hjärtan runt. Thiang viskar försiktigt till mig när vi entrar stället: Är detta mulimskt? Jag tittar mig omkring och inser att det sitter två muslimska par och ett burmesiskt. En tanke som jag aldrig självmant hade noterat. Möjligen att stället var väldigt parigt. Men kaffe beställs in och vi väsnas för mycket så vi får flytta ner. I smyg beställer tjejerna även in en stor glassbåt med allt möjligt gott som vi klämmer i oss. Och till efterrätt på det blir det räksoppa. Inte nog med att man redan var extremt mätt, mixen av stark soppa, kaffe och glass gör sig inte helt. Skrattar bara är Thiang som försvar säger: This is not food, this is soup.  

who let the dogs out, who!?

finner inga ord för dessa söta pojkar. 

Som svensk stod man längs kanten och allt man kunde göra var alla hålla för ögonen. Kålhuvuden flög åt alla håll och kanter. Människor brottades omkull stup i kvarten och allt av taktik hade vid startsignalen omedelbart lämnats kvar på avbytarbänken. Men åtminstone hände det något. 

Att spela Capture the Flag eller Flaggan som det heter hemma brukar ofta medför någon slags passivitet. Alla väntar ut rätt ögonblick. Som aldrig infinner sig. Så då är det kanske bättre att göra på burmesiskt vis: bara köra. Även om allt av regler är orrelevant. 

dokumentera ska man göra.
speciellt när något unikt händer. 

Vi är så vana att leka, tävla, ta emot instruktioner och vara lösningsorienterade.  Det är de inte här. Allt som tar en bråkdel att förklara hemma måste beskrivas ett antal gånger här och gärna med levande exempel. Även fast vi har tolk. Mycket kanske för att vår tolk inte heller har den bakgrunden så det måste processeras hos honom också innan han kan vidarebefordra det riktigt. Och så måste det prövas. Men det gör det också väldigt kravlöst. Man behöver inte lägga timmar på planering med tappra försök av att vara innovativ utan man kan som före detta ungdomsledare och lägerdeltagare bara plocka från lagret. Så länge det är långt ifrån avancerat. Vilket är värt mycket när det kommer till att man är ansvarig för gemensam lekdag. 

ägghunt. 

bitar av den samlade skaran tappra lekmän.

Hade egentligen ingen aning om vad som skulle hända. Lekdag. Runt hundra ungdomar. Lördag. 10.00. Ni styr. Det var vad vi hade att gå på. Blev inte riktigt så. Sanningen var: lördag, församlingsdag i alla åldrar med nyinbjudna, undervisning och lite lekar, William hade fördelat ansvaret på andra inklusive oss, 11.30. Vi var dock lekansvariga efter lunch, som nästan inföll sig direkt. Efter lovsång, delande av ordet och bön. En fantastisk lunch som vi har Thiang och Chitzan att tacka för. Från midnatt till precis innan start stod de i köket hos William och kokade ris, hackade grönsaker och friterade kyckling som de sedan portionerade ut i lunchlådor. Inte undra på att tjejerna var trötta efteråt. Jag bara stod där med hakan i backen. Vilka brudar. 

capture the Kålhuvud. en frövisk tradition. 

 Sedan kastade vi ägg, lekte grupplekar, och skrattade. Gruppfoto och tacksamhet blev avslutningen. Om man inte räknar med bloopersen som bestod av hundratals foton. Seriöst, var enda en som tagit sig ner till parken och deltagit i dagen skulle fota sig i efterhand med oss. Snacka om att leendet var innött, eller vad?

ägghunt seriously.

happy face seriously. 

one big happy family, eller vad?

fullmånelig röra

Någon frågade mig namnet hash. Knark var denna någons förslag om än att det verkade ologiskt. För hur kan en jakt som går ut på att ta sig från punkt A till B kopplas till droger?

En jakt mer lik orgentering. Men Google är vår allas bästa vän. För precis som svenskan har även engelskan också ordnat det så att samma ord kan flera betydelser. Hash kan betyda knark men även röra, som i röra till. Taget.

För nog är det en röra. Alltid verkar det som. Sist var lapparna man letar efter bortstädade. Denna gången hade de missat att fullmånen var förra helgen. Och nästa vecka, ja, det blir spännande. Kanske någon kan försvinna. Äventyrligt. Så länge det inte är jag.  

Men hashen är också ett äventyr även om vi troligen ser ut höns när vi vitingar i märkligea kläder jagar runt åt alla håll och kanter. Burmeser tränar inte. De rör sig helst inte alls. Och här kutar vi i stora grupper fram över vidder. Eller som ikväll, i stan. Något jag ändå kunde glädjas åt. För den praktiska skillnaden mellan en hash och en fullmoonhash är att bara de mest hashiga gör fullmoonhash. Det är alltså de som helst håller ett högra tempo, de är de som har bästa mörkerseendet och de som inte glöms ute. För att minimera den risken än mer hålls fullmoonhash innanför Yangons väggar.

Kvällens löptur blev som ett filmscenario. Alla var lyckliga och regnet vräkte ner. Hällregn av värsta sort. Periodvis gick ögonlocken knappt att sära på och vid åtskilliga tillfällen trodde jag mina linser gott i spillo. När jag ofrillivgt springer in i folk var det bekräftande nog för att jag inte såg allt för mycket. Så det var med stor försiktighet jag vadade genom många av Yangons gator och där emellan plaskade fram under stadens julgransbelysning i Amerikans väg. Alltså blinkandes i alla möjliga färger. Och det var lyckligt. 

Så slutet gott, allting gott. Eller inte riktigt. Det bjöds visserligen på god mat i stora lass efterråt och sällskapet var vid gott mod. Även jag själv. Men att glömt både plastpåse till telefonen och ett ombyte drog ner slutpoängen. För en blöt katt luktar varken gott eller mår bra. Så det var en frusen, surdoftande flicka som firade in månadens enda fullmoonhash. Utan fullmåne. 

Bago

Det fina med att besöka en liten stad är att det är lika kort till landsbygden som kärnans storlek. Inte behövde vi trampa många meter på våra cyklar för att komma i skym undan all trafik, dånet och rösterna som aldrig slutar ropa efter en. Bara för att det här är vardagen har varje stund av risfält, fläktande vindar och ihopkrupna burmeser som tar siesta under något av de stora träden inneburit frihet. För som tidigare sagt är landskapet är vackert och tystnaden fridfull. Hälsningarna och leendena är genuina och aldrig vill man mer skymta Yangons myller. Ändå är jag väldigt glad över stadslivet. Det är mer jag. Och det får mig att uppskatta landet och vidderna så mycket mer.

Bago är tillskillnad från andra delar av riket inte omgivet av berg. Det finns inga massiva höjder som delar av vidderna utan punkter som man kan ta sikte på är guldiga spiror. För precis som resten av Burma är buddismen påtaglig genom alla sina tempel. Pagodornas spetsar syns från alla håll och kanter. Och denna lilla stad är mer eller mindre känd för sina dussintal som ramar in innerstaden och dess gränsliggande landsbygd. Så för de turister som lockas hit är en dag i Tuk-tuk med en lista över alla tempel en vardag. Och visst, de är maffiga men ännu mera entrance fee ströks snabbt för oss. Speciellt eftersom utsidan sällan speglar insidan utan yttre skönhet är ett faktum. Så några av de största prickade vi ändå av från våra cyklars synfält. Som en massivt liggande Buddha och ett tempel dit även burmesiska turister vallfärdar på grund av den gigantiska pytonorm som där hålls fången av vad jag skulle gissa är sömnmedel. Annars skulle den nog aldrig ligga så still på ett bord utan inhägnad. Anledningen till denna orms vistelse i ett av templen finner man i historien. Enligt sägnen så sägs det att det var en buddist som återföddes i skepnad av denna pyton. Därför var det också tydligen väldigt berikande att betala en slant för en bön. Kanske anledningen till en gratis pagoda. De verkade redan tjäna en go slant dagligen.

Varje ställe har sin charm och när man inte har mer än två dagars ledigt per vecka blir resandet inte långt. Så vi kommer nog betat av de mesta av Yangons kringliggande pärlor. Och om jag får citera Agnes så fantastiska att bara få uppleva något annat. Komma närmre det riktiga Burma. För det bor 5 miljoner i Yangon men det bor 55 fler miljoner i resten av landet. Så att få se dem arbeta, skratta, deras hus och deras vardag är givande i kontrast till våra stora byggnader och moderna burmeser i korta shorts och trendiga asiatiska frisyrer. Så Bago kanske bara var ännu en stad men även den här turen var värd varenda kyat. Och dagen fick sig verkligen ett oväntat men lyckligt slut.

För Agnes och jag tog farväl av Maria och Emelie som beslöt sig för en tidigare buss tillbaka medan vi trampade på mot Bagos andra ytterkant. Här fanns inga byar i den utsträckning som det hade visat sig åt andra hållet utan det öppnade upp sig nästa direkt efter marknaden. Risfälten med dess arbetare såg så orörda ut i eftermiddagssolen. Och de var överallt. Utan att bli för många. Så vi beskådade dem tills vi nådde vägens vändpunkt. Ännu en pagoda. Men istället för att ta samma väg tillbaka hittades en stig längs floden. Agnes drevs av tanken medan jag var realist. Skulle vi verkligen hinna? Jag har inga glasögon med mig om vi måste sova i Bago. Men för er som känner mig vet ni att jag inte är svårövertalad och tanken på att jag kanske skulle missa något var nog i sig själv. Så även jag tog stigen. Som väl var, var den bra upptrampad men den slingrade sig fram längs flodkanten som brant sluttade nedåt.

 Cyklarna var bökiga men i solnedgången och omgivningen kom till sin fulla rätt här.  Vid stigens slut fick några vänliga bybor lotsa oss över risfälten bland kor, högt gräs och leriga hål . Vi var tillbaka i Bago med vad vi svenskar skulle säga marginal. Enda lilla detaljen är att tid inte är av samma punktlighet här. Busschauffören hade tröttnat och inte väntat ut utsatt tid. Så när vi kom slängdes vi upp på en moppe och någon forma av lönlös jakt tog form. När bensinen började tryta insåg även får chaffis att det var bäst att vända. Så tillsammans stod vi längs en större väg och han försökte vifta in buss efter buss. Men alla var fulla. Kände mig trött och ville verkligen hem så när en pickup erbjuder oss lift på taket var jag snabbt på benen. Killen som hjälpte oss lyckades av någon andlening hindra oss och blev istället effektivare i sin bussjakt. Tog inte många mer minuter innan vi fick sätena längst fram i en buss med öppen dörr.  Det fläktade härligt och allt är bättre än tåg. Resan dit skulle jag beskriva som Harry Potters ”We’re going on a bumby ride.” Och där är sova inte att tänka på. Man studsar hej vilt och dånet utanför är omöjligt att stänga ute. Även med en bra podcast.

även om det ser kosligt ut på denna bild så är det bara lugnet före stormen. 

 en liten Bagosmurf som provar Burmas egna tuggummi. det är vidrigt. man blir röd i munnen och vill spotta.
överallt är det män som spottar rött hej vilt och gatorna är alldeles fläckiga. deras tandkött är inget man vill pussa.  

 den här killen var kul. han stod och sjöng medan han krullade sitt hår konstant. vet inte hur många gånger han nämnde att han var lite bra på engelska med. Emelie höll dock låda för oss alla. 

  Agnes är en snabbis. 

skvallerbomber har utlösts

Rykten. Hur mycket ska man tro, och vad ska man sålla bort?
Rykten om bomber. Är det trovärdigt?

För mig var det bara skvaller. Fick nys om att det placerats ut en så kallad bomb utanför vår trappuppgång för någon vecka sedan. Jo visst, mycket ska man höra. Att snacket om denna bomb och dess kompisar fortsatt har dock inte bekommit mig. Kanske inte lyssnat tillräckligt eller så vill man inte tro att det är sant. Att det skulle finnas grupper som är missnöjda över den mängd utlänningar som valt att både investera tid och pengar i detta land, antingen genom turista eller genom företag och buissness. Det känns absurt i ett så fredligt land där ingen gör en fluga för när. Men buddister är långt ifrån oskyldiga, säger alla. För tydligen kan de placera ut bomber Yangon runt.

Så när Myanmar Times öppnades av mig idag och jag faktiskt tog mig an att läsa en av alla de artiklar som cirkulerat den närmsta tiden fick jag faktiskt lite magknip. För på första sidan läser jag om hur en kvinna vårdas utomlands sedan hon befunnit sig på sitt hotellrum och en bomb expolderat. Kvinnan i 45-års åldern hade klarat sig men läget var ändå allvarligt. Att hotellet ligger inom den 10-minuters radie av promenad jag daglien utgör och är ett av stans finaste känns inte helt bra. Kanske är det därför det blev utsatt. Då ingen burmes någonsing skulle kunna finansiera en natt på detta ställe.

"Do you have children? No, but I’m working on it. Hopefully next year."

Kaféer kan vara bland de bästa ställena ibland. Man kan på avstånd få bli en del av människor liv, få sig ett skratt eller bara vara isolerad och beskåda. Detta i kombination med ett gott kaffe gör livet ibland lite extra värt. Som den här gången när två främlingar delar med sig till varandra om livets goda. 

Veckan som gått har kort och gott- gått. Det har inte skett några radikala förändringar men inget har heller varit sig likt. Emelie, Salts missionskonsulent, tog sig efter ett visst antal samtal från Arlanda ner till Yangon tillslut på ett flyg åt vårt håll och lyckades helskinnad dyka upp här nere i södern redo för nya äventyr. Det blev en kontrast att få hit henne av den anledningen att nu var plötsligt allt nytt igen. Inte för mig men för henne. Entusiasm har varit givande. Att alla detaljer i vår vardag har uppmärksammats och faschinerats kan nog vara nyttigt då man hemmablindhet drabbar de flesta. 

Emelie fick precis likt oss kastas in i sammanhang av delande vittnesbörd och engelskaundervisning. Som assisterande lärare fick hon ansvar att leda grupper på de nya samtalslektionerna som visat sig allt mer populära under veckodagarna. Och bidragit i kyrkan, det gjort hon sedan på helgen. Enligt mig hanterade den kyrkliga delen mer öppet, och kanske taktiskt då hon inte tolkade ”share your testamoniy” så ordagrant som vi fogliga soldater gjorde. Hon vände ut och in på uttrycket och slutreslutatet blev bibelord viktiga för henne som hon lät diskuteras. Ett ess i rockärmen som jag snodde i helgen. Har henne, Björn och Peter att tacka för att jag aldrig mer behöver berätta min frälsningsstory om jag inte själv känner mig manad. Så skönt.

Har på sistone även börjat bli en del av I-I och Thiangs vardag tillsammans med deras nya adoptivbarn och även min elev Tulante. Flickorna som jag från början hade vissa svårigheter att umgås med har nu öppnat upp sig och vinden har vänt. Vi dricker kaffe, skrattar och gör allt som man gör hemma- med vänner. Även om I-i envisas med det kalla svarta. Måste få fason på det beteendet. Kaffe dricker man varmt, och helst utan både isbitar och sockerbomber. Och förresten, när vi ändå är inne på bomber: här har det bombats. 

Inte på riktigt då, sådär så att det exploderat och haft sig utan bara lite lagom. Man har på sina ställen i staden hittat både det ena och det andra, bland annat utanför vår port om jag inte drömt. Så trots att någon form av hysteri borde brytit ut har varit stan är lika lugn som alla andra dagar på det här året. (Förutom i helgen. Då var det Fullmoon. Buddisternas helg och fest. Dansade på gatan med människor och stan lystes upp att tusentals ljus och centrum för allt var Shwedagon Pagoda. Likväl failade vi denna gången och lyckades precis dyka upp efter att de släkt alla ljusen. Så fick nöja mig med Facebookbilder i efterhand. ) Eller det är klart, stans finaste hotell har infört kontroller värre än på flygplatser världen över och tidningarna har brist på annat att skriva om. 

Mitt sista konstiga men kanske lite märkliga minne att dela är från min nya kompis aka. stalker. Om ni spanar in mina senast taggade bilder på facebook och jämför en av de bilderna med en gammal profilbild från årtionden tillbaka så förstår ni varför. En blandning av förtjusning och oro. 

Merry Christmas: direkt import från Svenneland

mängden av döskallar från Marias föräldrar var oslagbar. trodde aldrig jag skulle dö för lakrits. 

spel, fiberhavregryn och mera godis. 

och mitt bästa: NYA KLÄDER.

äntligen andra byxor och jeans. uderbart och efterlängat.
även lite annat smått och gott som mammi skickat med. fint. 

Nefarious - Merchant of Souls

De är utlämnade. De är ensamma. Ingen vet om de fortfarande är i livet. Och det faktum som kvarstår är att än mindre finns det ingen som egentligen bryr sig. De är ändå värdelösa. Vilket är sanningen för så många tusentals flickor i alla åldrar världen över. Filmen Nefarious handlar helt enkelt om ett liv i trafficking.

Jag vet att det är ett ämne som man är mer eller mindre uttjatat. Trots det är det inget man tänker på. Jag gör inte det och jag tror inte majoriteten ägnar någon större tankeverksamhet kring ämnet. Och gör man en koppling förknippas nog ämnet oftast med Red Light Distirct i Amsterdam eller Lilja 4-ever; filmen om den ryska flicka som skeppas till Sverige för att säljas till ensamma män. Man har helt enkelt hört att trafficking och prostitution existerar, men det finns så många världsliga problem som varför besvära sig?

Det är dock ett ämne som enligt mig aldrig får sluta upprepas. Någon måste föra dessa flickors talan när för dem orden inte räcker till och rättigheter aldrig nämnts. När dem står där helt övergivna och bara vill överleva. För i många fall är det inte ett självval som verkar vara en vedertagen åsikt utan antingen en sista utväg, ett övergrepp i tidig ålder där man där och då får ett pris på sin kropp eller kanske än värre, man föds in i det. För visste ni att t.ex. att i Kambodja är kulturen att man betalar tillbaka sin skuld gentemot sina föräldrar genom prostitution. Bara för att de har satt en till jorden, eller som i Nepal. Där föds flickorna i det lägsta kastsystemet in till ett liv i fångenskap. Där blir de fängslade av sig själva, av konsumenterna, av deras familjer som agerar försäljare men kanske främst av det djupt rotade ursprung som säger att detta är framtiden. Att du är ett offer för någon annans behov.  Att detta är du.

Att se denna dokumentär lämnar ett hjärta för dessa människor och den hjälper en att inse att någonting måste ske. Nu, och inte sen. Vi kan inte bara vänta ut himlen. Därför är ett första steg att visa hur verkligheten kan te sig. Med de orden rekommenderar jag er alla att försöka se den här filmen även om den är svåråtkomlig. Eller nästkommande som jag i tidigare inlägg nämnde efter vårt möte med pastor Håkan. Att han just nu tillsammans med en regissör från Singpore håller på att producera en film om just folkgruppen i Nepal.  Tanken är att den ska släppas på filmfestivaler världen över till våren och jag skriker inombords när jag tänker på att den bara måste få en genomslagskraft utan like. Så alla som tror på en god Gud, be för filmen, be för flickorna och be för det barnhem i Kambodja som gör skillnad.  För om ni så bara gör det en gång halvhjärtat så gör det skillnad. Glöm inte att Gud hör allt.  

http://agapewebsite.org/

http://nefariousdocumentary.com/

Seikkan Thar Street 167/ 173, Yangon

 min "rum." är genomfartsled från vardagsrummet till Agnes rum och köket men det går att stänga till.

vi har fått en bra lägenhet. den är rymlig, har två AC, WIFI, är fräsh men framförallt ligger den bra. den ligger näst intill vad jag skulle säga perfekt. mitt i stan. nära till allt. och faktum är att nästan inga västerlänningar får chansen att bo så centralt som vi gör. priser och regeringen har egentligen satt stopp för det, men William kan.

övergripande bild av stan. centrum eller så kallade "down town" är det den grötigaste biten

 längst ner närmast floden. vi bor vid A:et och skulle säga att det verkligen är mitt i smeten.  

någon älskar rosa. eller har åtminstone satsat på det temat. 

efter lite bök med den en AC:n har Agnes tillslut lagt beslag på det enda sovrummet.

 innan var det för varmt att bo där men nu hoppas vi att hon ska klara det och att AC:n inte ska gå sönder igen. 

 genomfartsleden. alltså andra änden av mitt rum. också den del som skulle kallas garderob/ tvättstuga. 

vardagsrum/ Marias rum/ efter en månad: spegelrum.

de enda lämnade möblerna: soffgruppen. 

vår balkong. där tvätten torkar extremt snabbt vid morgonsol. 

det mest banala. köket. fick tillslut en stekplatta och ett kylskåp. men det fungerar fint!

vår andra balkong på eftermiddagen. det som anses som nödutgång och skräpställe. 

har dock intsett att vill jag sitta ostört i solen får jag försöka knö ihop mig på brandstegen.  

dusch/ tvättstuga till vänster och toalett till höger.