”Död låg sex timmar vid vägen”

En av DN:s rubriker får sätta ribban för detta inlägg. Mannen som hittats död vid en vägkant efter att ha blivit påkörd ansågs inte ha blivit behandlat värdigt då ingen omhändertagit honom för hela sex timmar. Och jag kan hålla med. Det är inte den bild av Sverige som jag och jag tror många med mig har för det var nog snarare ett undantag. Tyvärr är det Myanmars vardag.

Samma dag som jag läste artikeln på kvällen hade jag precis sätt samma sak hända under en av mina märkligare dagar här i landet. En dag som kom att spenderas mestadels i bil då vi gjorde en dagsutflykt till en inte riktigt grannliggande by. De tre timmarna vi blivit lovade att resan skulle ta visade sig i slutändan vara omkring sex enkel väg. Allt tack vare en mer underlig äldre man som helg ut och helg in genomgår samma procedur fast till fots och med buss. Vi hade ändå bil. Det visar kanske att han brinner för att vara med på Williams helgbibelskola. Så, vi åkte väldigt mycket bil och hängde väldigt lite i hans by.

Det var kanske en av de tråkigare punkterna med den här dagen för byn var fängslande med sin fridfullhet och det genuina. Att den låg bortom allt av civilisation och nätverk fångades i den enda radio som säkerligen med jämna mellanrum samla hela byns nätverk. Vi fick tyvärr aldrig chans att se alla byborna och de fick inte träffa oss. Tror båda parter var lika besvikna. Den gamla mannen hade förutom lovat att vi skulle anlända i morgonkvisten också förberett dem genom att visa bilder på oss. De få som var kvar och inte återgått till sina sysslor på risfälten när vi anlände i eftermiddagstid kunde snabbt konstatera att vi såg likadana ut på bild som i verkligheten. Positivt eller negativt, jag vet inte.

Men vi fick en fantastisk timma med Mohinga (traditionell nudelsoppa med lite av varje), för det är ”rent”, rundvandring bland några hus och en snabbare gudstjänst. Wille måste känt sig stressad och trött för han pratade inte alls så länge som han brukar. Inte så konstigt då, han hade aldrig tidigare kört utanför Yangon.   

Så på vägen tillbaka i en vägkorsning under en stund av chipsätande ser vi honom. Mannen som är död. Pausar mitt ätande och kan inte sluta titta bakåt. Vi är alla paffa över att ingen reaktion kommer från William och när det slutligen kläms ur får vi till svar att här gör man inget. Sista person som tar sig an döda eller skadade är skyldiga tills den rättmätige kliver fram. Vilket så klart aldrig händer. Därför får de ligga, oavsett om de lever eller inte. Till nästa morgon. Och här finns inga tankar kring värdighet eller inte utan bara ”rädda ditt eget skinn.” Och så fortsatte alla äta chips. Precis lika märkligt som att vi på vägen ditåt lyckas få en skymt av Aung San Suu Kyie när hon är i färd att lämna en litet by hon precis talat i. Så söndag den 15 december2013 äter jag chips framför en död man och möter i grannbilen 1992 års vinnare av Nobels Fredspris.

  

från Yangon

my my my street. här hittar du allt som har med datorer att göra. fast inte billigare än Sverige tyvärr.  

finns lite tanke bakom en del byggnader. 

 Ursäkta för alla negativa vibbar som verkar cirkulera på den här bloggen just nu. Det är bara så hjärtskärande för mig att vara här när man ser allting som händer där hemma i mitt älskade fosterland. Skulle nog säga att det inte bara är en fördel att kunna vara så försedd med information. Som att vi precis har tittat ikapp alla avsnitt av julkalendern samt luciafirandet på SVT. Åh, vad jag önskar att någon skulle stå med ljus i håret sjungandes på Stilla Natt och räcka mig en korg med lussebullar. Gula, saftiga och nybakta. Sådär oemotståndliga som bara hembakta kan vara. Men icke. Får nöja mig med papaja och kaffe. Hade jag säkert drömt om en annan gång om jag var hemma. 

 Om det är någonting som är roligt här i Yangon så är det förhållandet till trafiken. Man blir minst sagt egoistisk av att inte köra bil och förväntar sig verkligen att alla ska stanna för en när man korsar gator eller rör sig ute. För man bara går. Och man går huller om buller. Det finns inga mer regler än att bil, buss, lastbil eller vad det nu kan vara ska stanna. Annars blir du påkörd. Så är måttligt glad att jag inte är chaufför här. Förstår inte hur de orkar. 

Det här huset är den gamla järnvägsstationen. För mig och många andra är det en vacker och anrik byggnad men så klart kan alla inte tycka lika. Det finns tyvärr en mosträvig grupp i det här landet med presidenten i ledningen som kämpar för att riva byggnader som denna. Skulle säga att Yangon förlorar sin charm om detta händer. 

Detta är ett evangelium gott folk. Ett glädjens budskap. Och det tror jag många här är medvetna om för det är inte alls så självklart om jag och många andra tror. För den 1 april 2013, i år alltså, släppte regimen på tryck- och pressfriheten. Nu får man äntligen skriva vad man vill och det, det syns överallt. Älskar speciellt alla äldre män som man dagligen ser överallt med en tidning i handen. Det är fint och det är frihet.  

och det var den hösten

Imorgon är det Lucia. Ännu en vecka har gått och ännu en vecka närmre julafton. Minns när man gick i skolan och inget hellre ville än att det skulle bli jullov. På onsdag har jag lov. Och jag har inte ens hunnit fatta att det är december. Det är så konstigt för jag har verkligen levt en lugn höst. Och då är det så märkligt att mitt i allt det lugna har en termin bara sprungit förbi snabbare än någonsin. När lät jag det hända? Hur har jag bara låtit tiden gå? Eller har jag verkligen gjort det?
(En gång sa jag i alla fall det högt. Tips, gör aldrig det. Låter otroligt deprimerande. Men blev kanske också ett wake-up-call för nästa dag gjorde jag någonting jag aldrig trodde jag skulle göra. Vad det var är hemligt för det blev inte vad jag tänkt.)

Tankar som det ger mig dock en aning prestationsångest. Även om jag tror att tankarna egentligen inte är befintliga i mig utan mer kommer från att jag verkar tassa runt på ett minfält uppbyggt av västerlänningar som inte gör annat än att prestera.  För man skulle säga att denna stad består av två grupper som valt att vara i kontrast med varandra. Där ena parten jobbar häcken av sig, men den andra vilar tills kroppen domnar bort. Eller så är det Pochahontas som förblir tidlös.

Tyckte engelska undervisningen var väldigt rolig i början, och jag sa inte säga att inte finns guldstunder för det gör det. Men det var skillnad när jag kände att kollen är hos mig och ingen annanstans. När lektionerna hade ett sammanhängande mönster och gruppen av elever var konstant. Nu har det ändrats. Slutet på hösten har varit helt annorlunda. Jag har tappat inspiration i takt med att mina klasser har förändrats. Man kan aldrig längre veta vem och när någon tänker dyka upp. Det är otroligt frustrerande och också en anledning till att bojkotta den noggranna planering jag tidigare la energi på, och mer bara räkna ner. Fast omedvetet. För det verkar inte beröra ledningen att det bara är tre lektioner kvar. Jag får fortfarande in nya elever på minst sagt varierad nivå.

Förutom tankar tänkte jag dela denna veckas schema hitintills:

Måndag: Undervisade på förmiddagen. Skulle gjort något vettigt som att ha förberett tidigare än timmen innan start men kan inte förnimma mig om att något sådant hände. Kvällen spenderades på 50st. Västerländsk pub där jag förra veckan inte bidrog mer än till sammanhållningen i det lag som vann pubquizet som körs månadsvis. Den dag det är en kategori om Svenska Kötbullar, den dagen kommer jag göra rätt för mig. Dock räckte min sammanhållande anda till att få dela 80$-priset i form av mat och dryck. Mycket gott. Speciellt glassen. 

Tisdag: Dagen till ära fick eleverna göra ett test i läsförståelseövning. Gick sådär men texten som handlade om Yangon var uppslukande enligt mina pojkar. Och ja, för tillfället undervisar jag bara killar. Ser dagligen till att se skabbig ut. Under eftermiddagen klämde Maria och jag in oss på Traders och streamade julkalendern. Blev maraton ut av det. Kvällen avslutades med mitt beachcreaw på Onyx. Enda stället i stan som är värt om man vill ha en saftig stek. Till det åt jag dijonsenapssås. Ännu en gormékväll. Blivit mycket sådant på sistone. Det är så man hunnit börja sakna sin nudeltant på gatan. 

balllonfestivaaaaal

Onsdag: Sista lektionen för veckan var mest olika lekar. En ny elev som knappt pratar engelska. Svårt att förhålla sig till övriga gruppen som har en hyfsat bra nivå. Och som förutom det börjar bli bra på världens länder och huvudstäder. För de verkar nog ändå inse att det finns någonting utanför Myanmar. Skypade med vänner och familj. Fick kritik för det. Borde arbeta mer. Prestationsångest igen. Försvarstal som sprack. Dock glömdes det efter en riktigt fin pizzakväll med Wille, Lin-Lin, John och tjejerna. (Willes familj alltså.) Första gången de åt pizza. Fick godkänt även om Wille ansåg att det mer är ett snack än en måltid. Verkade redan längta hem efter en riktig tallrik ris. Avlutade med glass och ett sista häng med Caitlin som fått för sig att spendera tre veckor i Thailand med hennes så kallade pojkvän framför att fira nyår med mig i Yangon. Suck, tjejer alltså.

Torsdag: Sovmorgon. Ledig dag. Läste. För första gången på en evigt och det var kul. Hade även en fin andaktsmorgon med Maria innan vi vandrade till turistfällan nummer ett här, Aung San Market. Jag införskaffade en ny plånbok efter min förlust för allt för många veckor sedan. Blev lite kaffe,  insåg varför jag börjat tycka om Traders då mitt försök till att göra viktiga saker begravdes med internetuppkopplingen på Barboons. Sedan tog vi farväl av Tu Langte. Hon ska hem till Chin i helgen så vi hade henne och flickorna över på pasta fylld med färsk basiliska. Och ack så skeptiska de var. Men de tog om i slutändan. Och till med två gånger.  Förutom det var dem sedan helt sålda på chokladbollarna utan pärlsocker jag slängt ihop minuterna innan middagen. Fin kväll men sorgligt utan dem. So sad

ser ni hur många mackaroner de tar?
minst sagt skeptiska i början. så roligt när man tänker på hur mycket mat de slevar upp till oss för jämnan. 

.

Nwge Saung Beach

En helg vid kusten är vad alla behöver ibland.  Ett frihetsinslag i den annars ganska trånga buren av trafik, avgaser, människor, ljud, kaos och allt annat Yangon erbjuder. Dock är det inte så lätt att bryta sig ut som man tror. Vid första anblick på kartan av den här stadens läge faller nog många för idén om att kusten bara är någon timma bort och utbudet rikligt. Men det är inte riktigt sant, för fast Burma är omgivet av vatten från flera håll och kanter är utbuden torftiga. För att bada rent och kunna njuta måste du ta dig 25 mil vilket oavsett om du hyr en van eller åker kollektivt innebär en resa på omkring 6 timmar.  Tack vare att det än så länge inte etablerats några natt- eller kvällsbussar på den här sträckan försvårar det möjligheterna än mer för ett oberoende. 

Så vi var åtta som åkte denna helg. Ett minst sagt lika spontant beslut och som den egendomlig grupp vi var. Att lägerkänslan snabbt kom att lägga sig som ett töcken medförde någon form av fin kamratskap näst intill direkt. Så direkt att vi redan hunnit med en middag i Yangon och ett inbokat event till helgen då vi tillsammans ska försöka heja fram Myanmar när de spelar sin match mot Thailand i årets upplaga av SEA-games. Och för er som inte vet så är Myanmar i år för första gången arrangörer av detta stordåd, Sydostasiens egna OS.  Och SEA står för South East Asia och inte hav som jag hela hösten har trott vilket varit minst sagt förvirrande när den enda vattensport som kommer genomföras är segling.

Att jag var snäppet yngre än alla andra var en oroande faktor för mig att inte följa med men man ska aldrig oroa sig för vad som komma skall. För jag var en jämlike. Och förresten så är det inte så många i min ålder som tagit sig hit över lag. Det som däremot skar sig var mina engelskkunskaper. Inte första gången det händer och det är lite frustrerande när man känner att man inte riktigt hänger med i konversationerna som pågår i grupp. Det går lite för fort och mitt förråd av mer slanguttryck och kanske inte lika vardagliga ord är rätt så torftigt. Konsekvensen kan lätt bli ett förlorat självförtroende tyvärr. 

Förutom det så var helgen magisk. Ngwe Saung ligger stilla beläget vid det öppna havet omringat av vajande palmer. Stranden är vid alla skeden på dygnet oavsett hur tidvattnet rör sig.  Och förutom det, den är även milslång. Dock är den inte av allra finaste slag och Böda slår kvalitén då den är lite väl packad men i kombination med det glasklara vattnet spelar inte det någon större roll. Att man dessutom upplever stället helt isolerat från omvärlden och det går i motsats med Thailands brända stränder blir för mig någonting som attraherar.  För turisterna är få så det mänskliga möten man gör under helgen blir i form av att på avstånd kunna studera en ensam vandrare, en mindre grupp av burmesiska barn och sitt eget sällskap förstås. 

Så helgen var minst sagt rogivande med en touch av läger över det hela. Det galnaste som hände var att jag fick möjlighet att trava längs stranden på en brun ponny, äta det godaste av fisk och skaldjur jag någonsin upplevt och bad i terpentin. Det sistnämnda var faktiskt lite galet på riktigt i den bemärkelsen som man ofta förknippar med det ordet. 

första advent

happy sweet december. 

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Fast det är ju inte sant, det vet ju alla. Åtminstone är det ingenting som man överlag orkar uthärda och vänta in. Inte ens i juletider eller kring födelsedagar. Har av någon anledning fått för mig att saker som det är en årlig grej men där har jag minsann fått allt om bakfoten för Burma har visat mig en annan sida av det myntet.

happy 4-monthdays John. 

Igår, och inte ens igår fick jag idag veta, utan det ska egentligen vara idag firade vi Williams son. En liten kille vid namn John som är högt aktad och älskad av människor runt omkring, inte minst av hans farföräldrar. Men det är väl deras skyldighet och plikt att dyrka sitt förstfödda barnbarn. Dock tror jag från mitt perspektiv och som den goda livscoach jag är att ett syskon skulle i framtiden vara på sin plats för han behöver inte riktigt konkurrera med alla Willes fosterbarn om att bli Josef, drömmarnas konung. (Om Alex, Julia eller Jonathan läser det här så var den frasen tillägnad er dagen till ära.)

Saken var bara den för att bevisa vilken förkärlek de har- han fyllde aldrig år igår utan de firade hans fyramånadersdag med att slakta gödgrisen. Fast den riktiga dagen var idag. Och utöver det sjöng hans föräldrar ett solo, trots att enligt William har hans far aldrig sjungit någonting. Inte ens på hans bröllopsdag. Där sätter vi ribban.

risgrynsgröten eller något. 

Att julafton kommer firas allt för många gånger i år verkar inte bekomma dem något mer. Hela december är en högtid att kallas julafton och det håller man på enda ut i fingerspetsarna. Och för att värma upp det har man skippat advent och gör något som jag skulle säga är mer likt vår nyårsafton men kallas Happy Sweet December. Skrattade lite inombords när vi stod där och höll varandra i hand för att räkna in minuterna till tolvslaget för att i det rätt ögonblicket kunna utbrista att nu är julens månad här, fast utan fyrverkerier. Festen blev istället att det var övernattningskalas i Willes lya där vi var olagliga gäster. Överhuvuden i det här landet har dock lite svårt för att västerlänningar ska sova i förorten. Gillar nog inte tanken på att vi då får ligga både på golv och andas mygg.  Men vi var diskreta och fick uppleva i kväll i sann burmesisk anda med någon form av kycklingsrisgrynsgröt, stilla natt i olika språk, lekar, fotbollstittande och alla tillsammans på mattor på golvet. Så Happy Sweet December på er. 

koseligt att sova på golvet. 

Övrig statusuppdatering: Idag är det första advent, Jag längtar hem mer än någonsin. Jag längtar efter tända ljus, efter lussebullar, varm choklad, julkalender, vänner, familj och allt som hör svenska advent till.