alla vet vad som händer söndag morgon

Varje söndag som passerat har varit som ett töcken för mig. Det är veckans längsta dag och det blir som en omställning gentemot resten av veckan som lunkar fram i sakta mak. Så när dagen är över finns varken ork, tid eller inspiration för att skriva. Det är anledning till att jag tidigare inte delgivit er hur ”Guds vilodag” ser ut nu förtiden. Vilket är märkligt då det är min fasta punkt i livet. Alltså inte söndagen, men innehållet i att träffas tillsammans och hylla vår far som obegripligt nog älskar oss och mig mer än sig själv. Mer än sitt eget liv. 

'

Söndagsskolan här är fantastisk. Varje vecka blir en återkommande energikälla för min del. Hur tungt det en kan kännas att behöva stiga upp strax efter gryning för att transportera sig över en timma ut i förorten. Men väl där flödar det av innerlig glädje och energi som de verkligen ger uttryck för när de lär sig en sång eller lek. Och fastän många av aktiviteterna är simpla, och vi sitter inträngda i ett hus där begränsningarna skulle kunna vara många så är det varken det man ser eller minns. Utan det man bär med sig är att det faktiskt är möjligt att flyga utan vingar.

sjunga med rörelser är kul. försökte få upp en video på detta
 men det var för mycket begärt förstod jag.

KNUTEN. (en liten övning skulle nog te sig som rätt.)

 

gudstjänst. den här församlingen var fantastisk!

Gudstjänsterna har nog blivit ett tillfälle som ger mer än man får. Åtminstone är det magkänslan efter varje söndag. För vi har nu betat av 4/6 husförsamlingar där det mesta har kretsat kring att vi ska berätta våra vittnesbörd till Willes tolkande stämma vilket kan kännas tröttsamt ibland. Speciellt när åhörarna är personer som blir uteslutna och anhållna av vänner samt familj för sin tro.  Då ser man sig som rätt liten och undrar hur ens ord kan få betyda någonting. Men det är upp till Gud. Däremot är lovsången fantastisk och jag förundras varje gång över hur den kan få lyfta taket. Och det är inte sällan vi kan stämma in i den svenska versionen av vad de sjunger.

Dock fick jag en riktig boost i söndags. Maria fann en kyrka på engelska. Hade tänkt gå redan veckan innan men bihåleinflammationen tog över och bröt ner mig till att stanna i sängen. Denna söndag blev jag dock upplyft istället. Att vara en i mängden, få begripa en predikan och bara ta emot är ibland ovärderligt kan jag lova. Som pricken över i:et var också att vi träffade en dansk/brittisk missionärsfamilj som en månad tidigare hade flyttat hit efter 10 år i Kina. Mamman pratade om att påbörja en bönegrupp och pappan ville ha hem oss till sig. Det skulle vara underbart. Tänk om vi kan få en ”extra familj” här i stan.

ibland får man helt enkelt klä upp sig. 

dagens kluringar

Marias och Agnes sängar görs fina. 

Dilemma 1:

Made in Manhattan. En romantisk komedi om en flicka vars kärleksliv tar form i ett av mina topp-tio resmål. Made in Yangon är ingen kärleksrulle med lyckligt slut där prinsen dyker upp på sin vita häst utan en verklighetsbaserad story om sju flickor som tar plats i vår kondo (burmesernas ord för vad som är större än en lägenhet) en gång i veckan för att utföra hushållsarbete åt västerlänningar. Som från början inget hellre vill än att få det avklarat bara för att det är så surrealistiskt för dem att agera stuntmän. Men nu har de vant sig. Eller kanske inte ska tala för hela gruppen men bitar av den har verkligen funnit sig tillrätta med situationen och till och med tänkt tanken att det var dumt att bara låta den här filmen utspela en gång i veckan. För trots allt; den är rätt bra. Fast det är klart, får man ens tänka så?

För om jag ska vara konkret är jag emot allt som bidrar till att öka klyftorna mellan olika färger på människor. Och det är precis vad de här timmarna gör. Tjejerna tvättar, skurar golvet, putsar fönster, viker våra kläder, tilltalar oss miss och vad gör vi: ingenting. Och det har egentligen ingenting med lathet att göra, utan det är bara inte tillåtet att lyfta ett finger för att bidra till det hushållsarbete som pågår. Vi är hjälplösa. Och känslan man äger är makt. Tragiskt men sant. Men mest hoppas jag att det är som Willam säger: att det en bra träning för dem i framtiden. För världen som ligger för deras fötter är Made in Singapore. Sveriges Norge. 

Tvätten på balkongen gör sitt.

Allt ska bli så fint. Vidarer och riktig husesyn utlovas inom snar framtid.

Dilemma 2:

Läser just nu en bok vid namn ”Foreign to familiar.” Ytterst bra för att få en övergripande bild av vilka kulturer som utspelar sig i vår värld idag om man grovt delar in dem i ett två-gruppssytem. Den varma och den kalla kulturen. Icke-väst och väst. Har läst exempel efter exempel om hur författaren tar sig igenom missförstånd, komiska tillfällen och situationer som bara uppkommer för att man ser på världen med olika ögon. Och idag vid dinnertime utspelade sig praktexempel från boken.

Det första som hände var ytterst litet. Knappt märkbart men det fanns där. För William hade tagit oss till en restaurang där vi slår oss ner. Vi tittar på menyn och han säger försiktigt att om maten inte passar oss kan vi gå någon annanstans. Ingen av oss tolkar signalen utan tänker att utbudet duger bra. Men jag kan i efterhand se att han på ett artigt sätt försökte hinta till oss att det var dags att byta restaurang.

vi hade i alla fall en väldigt trevlig middag med ytterst god glass till efterrät. det kommer bli min nya favorit alla dagar i veckan. (Ih-Ih, pastorsvännen, William, Agnes, Tiang, Maria)

Nummer två som uppstod var lite mera dramatiskt än det första. Inte så att det blev ett tredje världs krig, nej långt ifrån men det blev bara konkret hur indirekt man pratar mellan varandra och hur viktigt det är i den varma kulturen att vårda relationer. För när middagen gjort sitt och vi är redo att gå blir det klyvningar om vi ska ta oss hem i Williams bil eller promenera kvarten bort. Tiang och Ih-Ih hävdar att bilen fungerar bra medan vi insisterar på frisk luft. De ger med sig och männen försvinner medan vi börjar knata gatan fram. Halvvägs avbryter jag vår marsch och undrar och vi ska ta sikte på något kvällsfik. Då kryper det fram att flickorna inte alls ska till sin lägenhet jämte vår utan att de egentligen var på väg hem till William i förorten för att hälsa på släkten över helgen. Och istället för att tala om det direkt så har de kommit fram till en deal där Wille lovat att möta upp dem med bilen nedanför våra gator. Allt bara för att vara rädda relationer och inte såra oss. Så var inte sugen på att tacka våra insisteringar i efterhand. Eller vår klumpighet kanske.  

mingalabar christina

hon var fin. Christina från Schweiz. synd att hon skulle åka. igen. annars hade vi nog blivit vänner. på riktigt. 

hon och många andra har dock fått mig att inse det tråkiga med backpackers. de skrapar lite på ytan, kikar genom fönstret och sedan drar de för gardninen. och går vidare till nästa hus. och det har gjort mig så kluven sedan jag kom hit. har alltid älskat att resa, upptäcka, se nya saker, eller åtminstone på senare år. fast resa har jag verkligen alltid tyckt om. men man inser när man flyttar till ett annat land med en annan kultur att det finns så mycket mer. man får verkligen inte hela rummet framför sig av ett två-dagarsstopp. att bakom det första rummet finns det så mycket mer. och inte för att jag anser att jag har fått upptäcka hela Burmas grannskap men jag har börjat förstå vilka fantastiska vrår man går miste om när man bara får ett stämpel i passet och chansen att kryssa för de viktigaste sevärdheterna. men det är ju så det fungerar, för ingen på jorden har chans att både ha kakan och äta den. och jag vet inte vilket jag helst föredrar. antaligen båda. ändå.

när orden tar slut.

Agnes åker tåg. 

sen vi anlände i Yangon har det gått rykten om ett tåg som rör sig runt stadens ytterkant. inte som en röd sightsingbuss i London, utan som ett kollektivt färdmedel för människor med lägre levnadsvillkor. men en del turister gör som vi: hoppar på tåget, hoppas på en spännande upptäcksfärd i ett riktigt tuffande tåg. 

det här är 1-klass. här finns det fan för värmen och säten mitt emot varandra. det är lite dyrare för lokalbefolkningen fick vi inse idag när kvinnan jämte mig hamnar i en vild argumentation med konduktören, och så småning om polis och andra män. ser kvinnan med sitt barnbarn bli avslängd på nästa stopp och polisen drar med henne mot tågstation. Tiang, vår burmesiska vän förklarar sedan att det var för att hon inte köpt 1-klass utan en lägre standard. där vi inte fick sitta. 

tåget går i 30 km/ h. max. så man har all tid i världen att chilla. speciellt när hela varvet tar tre timmar. 

happy face. typ. 

hittar man på tågen. hittar man överallt. Myanmar är säkrast i världen. åtminstone för gäster. 

när vi var i Twante träffade vi tjejer vi lekte en heldag med. nu har de kommit tillbaka för en paus i Yangon. de heter Christina och Rachel.  så vi passade på att ta med dem till ett av mina favoritställen när det kommer till mat: 19 Street.

man väljer vad man vill. sitter ute på gatan. och sen är det barbecue hela natten lång. ( fram till 23.00 alltså.)

på vägen hem fick jag bönesvar. har saknat fotbollen så mycket. och här fick Maria och jag möjligheten att tampas med ett gäng lite för svettiga och konstigt, men otroligt nog, inte alls flörtiga grabbar på en nyasfalterad gata barfota. det var minst sagt AMAZING. dropparna rann så på oss med men vad gör det när man får visa upp sina Zlatanskills. 

I've got a suprise for you.

the end of the world. nja, inte riktigt. men det var kanske lite så jag ändå hade föreställt mig den här perioden. om jag nu hade föreställt mig något, alls. för ärligt talat så tänkte jag inte så mycket på tiden här innan jag åkte. var totalt uppslukad av nuet och älskade varje dag som gick.

men så anländer jag. och det blir ändå någonting annant, såklart. för Burma är inte alls så bakom flötet som man kan tro. förvandlingen har rasat i fart och om jag har börjat förstå människor rätt så har det sista året varit revlotionerande. man har plötsligt fått börja bära "vanliga kläder," bankomater ser man i varje hörn, monopolet på tidningar, hemsidor och jornalisters aktiviteter har upphört, människor flyttar till Singapore för att söka lyckan, landsbyggden töms sakta ut, man får resa över floden, till södern, upp i norr och mycket mer där till har hänt. som att vi har fått WIFI i vår lägenhet. vem hade kunnat ana det innan jag åkte?

Dansa aldrig i din bikni

I Swaziland var jag en rebell. Jag satte mig emot allt av förordningar och regler. Jag tog upp kamper som jag från början visste var dömda att misslyckas och jag tampades envist med att förändra ett samhälle till vad jag ansåg var det enda rätta, och mest okomplicerade; nämligen det Svenska. För det kan ju alla utan tvekan förstå sig på, eller?

Idag har mognat. Jag lärde mig mycket under Swazzetiden och jag fick verkligen bända mig ut och in för att acceptera uttrycket "Obey the Authority." Vilket är precis som det låter. Tig, lyssna och gör som du blir tillsagd.  En del av den "oindividualistiska" kulturen vilket man kan tycka vad man vill om hemma hos oss, och det gör jag. Men det är en erfarenhet.

Men ibland räcker inte ens erfarenheter till. Som igår. Tiang, en mysig, vacker flicka med slank kropp på ca 25 jordsnurr som önskar att få studera till sjuksköterska en dag,  skulle  bada med oss. I Yangon finns endast bruna vattendrag så vi tog taxi till en park med berg-och-dalbanor, vackra buskar och ett mindre vattenland. Vid första tanke på att vi skulle spendera en dag där kunde jag inte annat än stråla. Vattenrutchbanor, waterski, pooler, sol, billigt och varmt. Dream coming true. Men. Där finns alltid ett "men" när något är för bra för att vara sant. För när vi anländer  får jag en smärre chock. Ingen tjej i synlig radie.  Bara killar och  manliga ordningsvakter som ni får tänka: 1. inte är vana att se vita. 2. inte är vana att se tjejer i bikini. 3. säkert aldrig sett en vit tjej i bikini mer än Lady Gaga som kråmar sig framför kameran . Tveksamhet slår sig till ro  men vi har betalat överpris i Kyats (chats)för att komma in, (så är det att vara vit) och bada är en del av min kultur. Så vi dressar om till vårt svenska stuk. Swazze  gav mig dock några badråd och omedvetet har jag packat med kortkorta shorts och ett linne. Tacksamhet är mitt enda ord här, för när vi kliver ut så flyger flocken av killar upp ur sina bassänger.  Omringade står vi där som fånar och försöker desperat skyla oss. Inser att det fåtalet tjejer som  badar både bär jeans och t-shirt vilket innebär att vi verkligen viker ut oss. Och pojkarna stirrar, granskar, fotar, filmar. Jag skakar irriterat bort en och annan ordningsvakt med telefonen i högsta hugg men vi har redan klivit över gränsen. Vi kunde lika gärna ha varit nakna. Och männen är som djur. De ser bara våra kroppar. Det finns bara ett sätt att bokstavera det här: K-U-L-T-U-R-K-R-O-C-K. Smash!

inlåsta på ett tak

Seikkan Thar Street 164. Det är min gata det. Den ligger mellan streetnumber 38 and 39. Så det känns lite som perrong 9 ¾ , fast i en asiatiskt tappning. Här är gatorna uppdelade i block och man räknar streetnumbers från stadens östra ytterkant ut till den västra. Förutom min gata som sagt, och kanske en till. Så kan man bara läsa burmesiska siffror eller uttala meningen ”na me betule?” och peka på gatan är det inte så svårt att lokalisera sig. Annars kan man alltid ta sikte på Sule Pagoda som strålar med sin gyllene spira i mitten av staden eller inse att de flesta byggnader har sin egen prägel eller charm. Inte minst tack vare den brittiska kolonialtiden. Det har verkligen gjort sitt.

Jag kommer bo på sjunde våningen i ett höghus tio minuters promenad från kärnan. Lägenheten är luftig och fräsch. Parkettgolvet känns äkta och väggarna är vita. Vi har aircondition, riktig toalett, dusch och flera fönster, dock med galler. Och slutligen en balkong. Fast den är inte heller så mycket att komma med. Gallret som skyddar fall från allt för hög höjd och den långsmala designen gör den mest funktionell för nytvättade kläder vilket i sig är bra, men man hade ju kunnat önska att en stol eller två gick in. För frukostkaffet. Som dock aldrig kommer existera. Kaffebryggare känns som en lyx så det för man ta på ett kafé.

en Niels på ett tak. 

Men vi har en sak till. Någonting som slår allt det andra. Vi har ett tak. Och jag menar inte vilket tak som helst, utan ett riktigt tak. Ett New York-tak, och det är högt. Högre än många av husen här. Där kan man titta ut över staden, äta lunch, sola, vara ensam eller umgås med en vän. Fast själva. För dit går inga burmeser, mer än när de låser dörren. Då vill man inte längre vara där uppe. Och då undrar man hur lång tid det skulle ta innan någon saknar en. Eller så ska man vara väldigt glad att man har sett Prison Break. För mig var det lösningen. Och tyvärr nitlotten. För även om jag tog mig ut gjorde inte min vän det. Han blev kvar. Vakten fann oss. Och nu är dörren dit upp alltid låst. Men jag ska hitta en lösning. Som Michel Scofield. För taket är husets hjärta.

  

Thachte

Som alltid skiljer sig landsbygden mot stan, oavsett om man bor i Sverige, Argentina, Burma eller någon annanstans i världen. Det är och kommer alltid att vara kontraster. En del har svårt för medan andra känner att de lever när de får uppleva skillnaden mot sin egen vardag. Jag är den som får energi av ett ombyte. Så när vi fick en helt ledig dag var jag inte sen att se till att vi kom utanför Yangons murar. Agnes hade fått nys om en liten stad på andra sidan floden som skulle erbjuda ett urval av krukmakerier med sin egen touch.

Färjan som går över floden är av det skick att man känner att här finns det fisk i närheten. Det i kombination med mycket folk, barn som enträget försöker sälja på saker och flörtande pojkar av odefinierbar ålder kan kännas som en inte allt för eftertraktad resa. Men när en äldre dam erbjuder det lilla hon har för att vi ska få prova burmesiska delikatesser och dessutom lånar ut sin egen lilla handduk, då smälter hjärtat till tusen. Och den korta resan till andra sidan får en helt ny anda.

tre hyffsat coola chaffisar. 

Där borta, på andra sidan. Där väntar något annat. Vi slår följe med två Schewziskor som blivit vän med en vykortsförsäljare dagen innan. Hon i sin tur tar sin roll som reseledare på största allvar och börjar med att föra oss till hennes lillasysters skola. Vi kommer precis lagom till rusningstrafiken av föräldrar som hänger på gallergrindarna för att lämna mat till deras barn. Överallt är det ljud, cyklar och grönklädda småknoddar. Efter skolan tar hon med oss hem. Byn hon bor i är inte mycket för världen men jag älskar hennes hus. Man kan aldrig på utsidan kunna ana vilken känsla som gömmer sig där inne. Hennes moster bjuder på en enklare lunch och barnen i byn är precis som i resten av världen där kameror inte tillhör vardagsmaten. De poserar och kiknar sedan av skratt när man visar upp vad de åstadkommit. Och alltid är jag lika svag för de här barnen.

Resten av vår turisttur bär av på mopeder där vi trängs tillsammans två och två i spöregn med varsin chaufför som definitivt borde kolla upp om körkort skulle vara något att tänka på. Men vad gör det när vi passerar gröna vidder och små byar där ögonen är klotrunda. Vi tas till krukmakerier, hyddor där väskor tillverkas och ytterligare pagoder. Slutmålet är staden Agnes läst om. Tatche. Här finns det varken elektricitet, menyer eller andra vita människor. Bara ytterligare en stad som för första gången fått kontakt med omvärlden.   

bönelivet för en buddihst. 

cykeltaxi.

vackra barn kan man aldrig få nog av. 

burma - efter monsunen. 

en favoritlunch hos en burmesisk flicka. 

moster hänger tvätten. 

kruktillverkning. 

byhusen. 

alla vagar leder till rom

Börjar få grepp om staden. Har på en dag gått från noll till hundra utan närmre eftertanke och det som verkat som en korridor av gångar utan slut har plötsligt öppnat upp sig till den grad att jag insett att alla vägar faktiskt leder till Rom. Åtminstone så länge man går. Annars är taxi ett alternativ, fast egentligen inte. Här finns nämligen ingen logik kring trafikljusen. Kvällar är dock annorlunda, för Yangon är inte staden som pulserar natten lång. När klockan slår elva ringer mamma i klockan och pojkarna går fogligt hem. Om de ens har tänjt på gränsen så långt. Och det är ingen skröna som man läser i Lonely planet från 2011 utan sanning än idag trots att Burma är ett av de länder som utvecklas i snabbast fart just nu. Men för mig kan det gärna få stanna där för man kan göra annat in på småtimmarna än att hänga i inrökta gränder fyllda med öldrickande karlar och äta nygrillade spett med allt mellan himmel och jord. Som att exempelvis stå på en bro och ha hela staden nedanför sina fötter och låta ljuset från den glimmande pagoden reflekteras i floden. Eller ensam vaka över gatorna med en bok och en mango. Eller sova. Det är bara att välja och vraka. Alternativen slutar aldrig här.  

Att få uppleva ett av Burmas hjärtan tillsammans med kvinnor i vår ålder är vad som hänt till mesta dels den senaste tiden. Vi har blivit utsatta för att inte få bära våra påsar själva och de har hamnat i situationer som att umgås i en park vilket var helt nytt. Det var fyra förvånade ögon som skannade av området där vi slagit oss ner och efter en stund erkänner en av dem att detta inte hänt tidigare. Däremot har vi skrattat, lärt oss burmesiska och börjat se in i den varma kulturen vilket innebär artighet, relationsbygge och att allt går väldigt långsamt. Samt att vi har fått bevittna ett scenario som jag skulle beskriva som narkotikabossars affärsuppgörelse. Fast det handlade om vår lägenhet, vår ledare och en svart sopsäck med handpenning.

min nya jobbgata. 

vi lekte svenska lekar. kul tyckte hon. 

ibland finns det tolkning. 

Michel, Lante, Agnes, Maria och en sista flicka jag inte kan namnet på. 

 .

och här skulle jag ju förstå vad det stod. 

Agnes och Michel. 

brittisk arkitekttur.