Chinstate

An en gang sedan en uppdatering. Men pa resande fot i detta land gar det trogt. Befinner mig for tillfallet i nordvastra delarna av landet- Chinstate. Den del som William och hans familj kommer ifran. Har mott upp Stephen jag reste runt med i Dawei och han drog med sig en kanadensisk tjej och en fransyska. Tillsammans har vi givit oss ut i Myanmars bergigare delar som ocksa rakar vara den del som varit mest fortryckt av staten. Mycket pa grun av deras religion. For om jag tidigare lidit av att Budda och alla hans hus vakar i varje horn maste jag nog nastan saga nu att antalet kyrkor har gar till en ovardrift.

Idag tog vi oss till Haka som ar det storsta stallet i den har regionen efter att spenderat tre vackra dagar i fina Falam. En bergsby med ett fantastiskt hjarta och manga idylliska horn. Pamide mycket om byar nere i sodra europa. Och for att aterkomma till kyrkafragan. I Falam bor omkring 15000 manniskor och det var narmare en 40-tal kyrkor.

Det gar dock allt for trogt att skriva pa denna dator och min tid ar nagot begransad sa jag aterkommer i Yangon. For forsta gangen har jag verkligen fatt ertappa det Myanmar med stora begransnimgar kring internet, el, vatten,  vagar, bankomater och liknande.

Milsvid utan ris

Killen som plockat upp mig på gatan hade gjort lite research om Daweis kust. För själva stan i sig självt är liksom många andra ställen i Myanmar bara ännu en sömnig ort. Och kusten ligger omkring 25 min motorcykel bort så det är inte riktigt att man bor på stranden- vilket jag dock bara tror är en tidsfråga. 

Och minst sagt efter idag. Om jag tyckte igår var vackert så kan det bara slänga sig i sjön för idag var slående. 

Han hade i vilket fall hittat några ställen som kanske inte är de enklast att finna i nuläget om man inte kan köra varken moped eller prata burmesiska men han fixa båda och jag fick snålskjutsen in i paradiset. För det vi möttes av idag var fiskebyar där tiden måste stått helt stilla. Atmosfären var genuin och med tanke på hur luften gick ur dem när vi kom gåendens kan de inte ha sett många västerlänningar. 

Vi klättrade vikar bort, fick skjuts av fiskare och knallade längs stränder som var totalt orörda och utan slut. Vattnet var kristallklart och djungeln runt omkring fortfarande levande. Inte kapad som på många andra ställen.

 

Att vi varken hade mat eller vatten bekom oss inte utan vi njöt in i det sista. På vägen hem bestämde vi oss föd att kika in en pagoda på en bergstopp. Var efter ett tag in stormförtjust i åkturen då den på sina ställen sluttade brant uppåt och var väldigt sandig. Och tillslut gick det inte längre. Men fina burmeser plockade upp oss i sin truck och vi hamnade på 600 m höjd framför en ny Golden Rock som höll på att byggas. Jag lyckades gå alldeles intill stenen innan en munk förskräkt ropade på mig att inga kvinnor få gå nära. Men vyn där uppefrån var slående så var värt att busa med munkarna. 

först ut: Dawei

I rushen inför avresan mötte jag en bekant till mig som oxkså bor i yangon. Han frågade så klart vart jag skulle ta vägen och mitt svar blev Dawei. 

När jag sagt det stirrade han på mig och efter en sekunds betänketid klämmer han ur sig: "men vad ska du göra där? där finns ju inget." 

Fick en lite klump i magen och tanken slog mig. Tänk om det lilla jag hört och det jag förställer mig att kartan visar är en lögn- att där finns inget mer än dyra hotell pch en dröm om ett hamnläge för Bangkok. Och av vad man kan utläsa från Lonley Planet så finns där verkligen inget. Det som står skrivet är inte mer ett fåtal rader och slutsatsen är att du behöver tillstånd till allt. 

Sagt och gjort. Sedan augusti är det dock helt fritt att tillträda området och jag är tacksam att jag varken bangade för min vän eller den reseguide som alla verkar dyrka. För efter en bussresa som startade 14.00 nådde jag Dawei snabbare än tänkt, redan 05.00. Den var inte alls hemsk då jag sov mestadels och om jag jämför bussen jag trodde jag skulle åka med var denna himmelriket. Dock märkte man i sömnen att andra halvan var på vägar utan tillsyn och förståeligt att de är avstängda under regnsäsong. 

Väl här fick jag hjälp av ett gäng burmeser till ett hyfsat boende som dock tog in mig på nolltid och gav mig frukost även denna dag. De fixade sedan en motorcykel och jag gav mig ut. Lite vilsen men glad. Dock tog det inte många minuter innan jag nästan krockar med en brittisk man. Mitt bönesvar. Han visar sig vara en supergo äventyrare som rest myanmar över x antal gånger och även talar lite burmesiska. Han tar mig med ut på beachjakt och jag är glad att han är med för jag är verkligen ingen vad moppeförare och alla vägar är inte helt enkla. 

Men så värt. Vi kör lightversionen idag och han har lovat att ta med mig till lite guldklimpar imorgon. Men jag säger bara en sak- för dem som letar efter milatals med tomma stränder i Thailand. Ni är i fel land. 

För en som inte ha tid

Alltid sista minuten. Vad är grejen? 

Har stressat hela eftermiddagen för att hinna boka flyg, fixa pass kopior och tömma min lägenhet. Kan inte riktigt ta det. Och ingenting har funkat. Så klart. Och alla taxichaufförer i stan ha blivit knäppa. Bara för att du har packning

Grät för övrigt en skvätt när jag sa hejdå till min dörrvakt. Han som aldrig sagt ett ord. Missade O su Ming. Måste gå tillbaka och göra det riktigt. 

Inatt sover jag hos William för att avsluta det hela roligt. Och imorgon åker jag till Dawei. Någonstans söderut som jag inget vet något om. Och ingen annan heller. Eller jo, 22 timmar buss. 

Nu ska jag krama idiel och Emily. Och sen gråta.